Loyye

Att min älskade hund är borta har jag nog inte insett direkt än. Är nog fortfarande i det tillståndet då jag mest förtränger det. Varenda hund jag ser eller går förbi ler jag sådär extra mot och vill klappa varenda en som jag vore 10 år igen. Det känns fortfarande som Dennis är här. Han var så otrolig och betydde enormt mycket för mig. Vill inte förstå att jag aldrig mer kommer att få gosa in mig jämte honom eller få sitta och titta in i hans enormt snälla ögon. Får en sån panik-känsla när tanken kommer upp och det är just den jag vill förtränga. Har alltid viskat i hans öra att han ska  lova att alltid finnas med mig. Varje kväll jag skulle gå och lägga mig lade jag mig jämte honom,gav honom en puss på pannan och sa att han var det bästa som hänt mig. Tänk hur mycket en hund kan göra en.. Han har ju fått mig att le varenda eviga dag i 18 år. Det var han som fick en att hämta igen sig efter en kämpig dag efter skolan,jobbet eller bråket med pojkvännen. Kraffsade lite lätt på dörren när han hörde att något var fel.. Mötte en alltid glatt i dörren när man kom hem. Jag är så lyckligt lottat att jag fick denna unika hund. Det gläds jag åt idag.

Har alltid sagt att om det skulle hända något med honom ska jag tatuera in ett minne av honom. Veckan innan han skulle avlivas tog jag ett foto utav hans tassavtryck i snön. Det har jag valt att tatuera in på min skuldra nu när jag åker hem till Borås nästa gång;